Riskklasser och klassificering av smittämnen

Smittämnen och andra biologiska agens klassificeras i fyra riskklasser med utgångspunkt i deras förmåga att infektera människor och orsaka sjukdom.

Riskklass 1 omfattar biologiska agens som inte är smittämnen. I riskklass 2 finns smittämnen som kan infektera människor men som inte ger bestående sjukdom eller så kan sjukdomen botas eller förebyggas effektivt. De farligaste smittämnena tillhör riskklasserna 3 och 4.

Använd klassificeringen vid riskbedömning och val av skyddsåtgärder

Klassificeringen är ett stöd för att kunna utreda och bedöma riskerna. Ju högre riskklass ett smittämne tillhör, desto farligare är det för den som använder det. Därför behövs striktare skyddsåtgärder när man använder smittämnen i de högre riskklasserna. Att känna till riskklassen hos de smittämnen som du använder i din verksamhet är också viktigt eftersom det har betydelse för om du ska anmäla verksamheten eller om du behöver tillstånd. Du hittar många smittämnen som redan är klassificerade i en lista i föreskrifterna.

Titta i listan efter smittämnen

Många smittämnen har klassificerats på EU-nivå. Du hittar dem i listan i bilaga 2 B i föreskrifterna AFS 2005:1, tillsammans med några fler smittämnen som har klassificerats inom Sverige. Saknar du den mikroorganism som du tänker arbeta med i listan beror det inte nödvändigtvis på att den tillhör riskklass 1. Det kan också vara ett smittämne som har upptäckts efter 2005 när föreskrifterna gavs ut eller så saknas klassificeringen av någon annan anledning. Då kan du behöva göra en provisorisk klassificering själv, enligt kriterierna som du hittar i bilaga 2 A i föreskrifterna AFS 2005:1. Om du är osäker på vilken riskklass din mikroorganism tillhör, ska du välja den högre riskklassen. Du ändrar sedan klassificeringen om det visar sig att riskerna motsvarar den lägre riskklassen.

Hur du tolkar riskklasserna

Biologiska agens klassificeras i riskklasser. Det finns 4 klasser, där 1 är den lägsta. Klassificeringen bygger från början på riskerna för människor i laboratoriemiljö, men har utvidgats genom direktivet och föreskrifterna AFS 2005:1.

Riskklass 1: Biologiska agens som inte kan infektera människor tillhör riskklass 1. Här hamnar mögel och mikroorganismer som bara kan infektera djur eller växter. Normalt hamnar också cellkulturer av högre organismer i riskklass 1. Biologiska agens i riskklass 1 är inte med på listan i bilaga B i föreskrifterna AFS 2005:1.

Till riskklass 2 hör smittämnen som kan orsaka infektioner som kan botas, förebyggas eller som normalt självläker. Ett exempel är vanliga förkylningsvirus.

Riskklass 3 omfattar smittämnen som kan ge upphov till sjukdomar med allvarliga konsekvenser och där möjligheter att bota eller förebygga är begränsade, eller så är sjukdomen mycket smittsam. Exempel på smittämnen i riskklass 3 är HIV och Mycobacterium tuberculosis (tuberkulos, TBC).

I riskklass 4 finns smittämnen som kan ge mycket allvarliga konsekvenser och där det finns ingen eller liten möjlighet att bota eller förebygga, risk för epidemisk spridning eller hög smittsamhet. Ett exempel är ebolavirus.

Escherichia coli som ett exempel på olika riskklasser  

Två smittämnen som hör till samma riskklass kan ha mycket olika egenskaper: Medan ett sprids lätt via luften, kan ett annat bara spridas via blod. Olika varianter av samma smittämne kan också höra till olika riskklasser, beroende på vilka egenskaper just den varianten har. Ett exempel är tarmbakterien Escherichia coli, som normalt finns i tarmfloran hos däggdjur. Några varianter kan orsaka övergående infektioner och räknas till riskklass 2. Andra varianter är mer skadliga – kända som EHEC. De tillhör riskklass 3. Men många E. coli räknas inte som smittämnen utan tillhör riskklass 1, till exempel sådana som används flitigt inom forskning.

För att vi ska kunna besvara dina kommentarer behöver du uppge en e-postadress. Har du en sakfråga hänvisar vi till vårt kontaktformulär.

Kontaktformulär

Senast uppdaterad 2016-10-13