Arbetsgivaren ansvarar för luftkvaliteten på arbetsplatsen och ska bedöma om halten av kemiska ämnen i luften är godtagbar i förhållande till de hygieniska gränsvärdena. Detta är reglerat i Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:10) om risker i arbetsmiljön.

Om det inte räcker med en bedömning ska arbetsgivaren göra mätningar för att säkerställa att halten av de ämnena som används i verksamheten ligger under de hygieniska gränsvärdena med så god marginal som möjligt.

Arbetsgivaren planerar och genomför mätningar

När en mätning måste göras ansvarar arbetsgivaren för att planera och genomföra den. Planeringen bör göras i samarbete med arbetstagare och skyddsombud. Syftet med mätningen är att få en så riktig uppfattning som möjligt om exponeringen för att kunna vidta nödvändiga åtgärder.

Se till att mätningarna är så representativa som möjligt

Det är viktigt att en mätning omfattar en representativ andel av de exponerade arbetstagarna vid arbetsstället så att arbetsgivaren kan bedöma exponeringen för samtliga arbetstagare.

Gör exponeringsmätningar på de arbetstagare som utsätts för den högsta exponeringen. Se också till att mäta vid olika typer av arbetsuppgifter och arbetsmoment. Arbetet kan dessutom vara olika intensivt vid olika tidpunkter och olika dagar, och skillnaden mellan olika personer kan också vara stor. Detta måste man ta hänsyn till när man planerar för mätningar.

Det kan behöva utföras nya mätningar när det finns anledning att tro att nivån av luftföroreningar ökar, till exempel när ny utrustning börjar användas eller när en ny arbetsmetod införs.

Om det finns mer än ett gränsvärde för någon luftförorening gäller det lägsta värdet eftersom exponeringen inte ska överskrida något gränsvärde.

Låt en person med mätkunskaper utföra mätningarna

En person med mätkunskaper, till exempel en yrkeshygieniker eller skydds- eller arbetsmiljöingenjör, ska utföra mätningarna av luftföroreningarna. Om kompetensen inte finns på företaget kan arbetsgivaren vända sig till företagshälsovården eller en konsult.

Använd den mätmetod som passar syftet

Hur mätningar kan genomföras och användas för bedömning av exponeringen beskrivs i svensk standard för arbetsplatsluft.

Bedömning av exponering genom inandning av kemiska ämnen på Svenska institutet för standarders webbplats

Direktvisande instrument ger vägledning

En mätning med direktvisande instrument ger vägledning om var och på vilken nivå det förekommer exponering. Med ett direktvisande instrument kan man få vägledning var man behöver vidta åtgärder.

Direktvisande instrument kan användas vid misstanke om att det förekommer luftföroreningar på arbetsplatsen. Det kan visa exponeringstopparna, var föroreningarna kommer från och hur de sprids. Mätningarna kan man göra vid lämpliga ställen, till exempel vid en viss maskin eller vid ett visst arbetsmoment.

Direktvisande instrument kan också användas som larm. Instrumentet kopplas till ett larm som går om nivån av ett ämne blir för hög. När larmet går kan man utrymma lokalen, öka ventilationen eller genomföra någon annan åtgärd för att få ner exponeringen till en acceptabel nivå.

Oftast är larmet inställt så att det larmar när exponeringen kommer upp i de nivåer som korttidsgränsvärdet har.

Mätningar med direktvisande instrument ska inte användas för att jämföras med ett hygieniskt gränsvärde.

Personburna exponeringsmätningar visar vad som andas in

En personburen exponeringsmätning visar vilka halter av luftföroreningar som en viss arbetstagare andas in. Provtagningen sker oftast med en utrustning som arbetstagaren har på sin axel.

Mät- eller provtagningsutrustningen ska placeras så nära näsa och mun som möjligt, den så kallade andningszonen. Avståndet från näsa och mun bör inte överstiga 0,3 meter.

Personburna exponeringsmätningar används för att jämföra med ett hygieniskt gränsvärde.

Mät för att jämföra mot nivågränsvärde

För att jämföra luftföroreningar mot ett nivågränsvärde behöver man oftast mäta under minst 75 procent av arbetstiden, det vill säga 6 timmar av en arbetsdag på 8 timmar. Om exponeringen varierar mycket under en normal arbetsdag kan det dock vara nödvändigt att mäta under hela arbetstiden.

Om exponeringen endast sker under en viss del av arbetstiden är det tillräckligt att mäta under den tiden. Mätningen ska omfatta så lång tid att mätresultatet blir tillförlitligt och så att resultatet ska kunna jämföras med ett nivågränsvärde. Den del av arbetstiden som omfattas av mätningen ska vara representativ för exponeringen.

Kortare avbrott i arbetet tas oftast med i mätningen, men däremot inte längre raster.