Kistaraset företagsbot

Betongplattan i biltaket

Under sommaren 2008 byggdes Kista Galleria norr om Stockholm ut. En del av utbyggnaden stack ut över en gata, Hanstavägen. En sen eftermiddag i juli lyftes tre stycken sju ton tunga betongplattor med en lyftkran för att läggas på bjälklaget åtta meter upp över Hanstavägen. När den sista plattan just hade lagts på plats vek sig en stålbalk i konstruktionen.

Byggnadsdelen rasade och två arbetare följde med i raset. En av dem hamnade under rasmassorna och dog omedelbart. Den andre föll ovanpå raset och fick bland annat ryggfraktur och flera benbrott. Båda arbetarna var inhyrda genom ett annat företag.

Byggets flaggvakt hade just gett klartecken till en bilist som hade börjat köra vidare på Hanstavägen. En av betongplattorna rasade ner på biltaket. Bilen blev i det närmaste krossad av plattan och bilföraren fick bland annat allvarliga skallskador.

Stålbalken som vek sig hade varit alldeles för klen. Den var tillverkad efter en provisorisk ritning som inte borde ha lämnat ritbordet. Konstruktören hade ritat in en balk med påhittad dimension och meningen var att hon fortsätta att räkna på konstruktionen och sedan komplettera ritningen. Ritningen skickades iväg till tillverkaren i Finland av misstag. Konstruktören skyllde misstaget på att hennes arbetssituation hade varit alldeles för pressad.

Konstruktören åtalades och dömdes till villkorlig dom och 100 dagsböter för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död och vållande till kroppsskada. Hon hade varit oaktsam som skickade iväg den provisoriska ritningen till tillverkaren utan att tydligt meddela att den inte var komplett. Om hon hade talat om det, så hade raset och dödsolyckan inte inträffat.

Konstruktörens arbetsgivare, underentreprenören Cremona, dömdes att betala 1,5 miljoner kronor i företagsbot. Konstruktören var en sådan person som hade ett särskilt ansvar för tillsyn och kontroll inom företaget och därför skulle Cremona betala företagsbot. Åklagaren hade yrkat på en bot på över fem miljoner kronor, men tingsrätten tog hänsyn till bl.a. att misstaget var en engångsföreteelse och att företaget faktiskt hade interna rutiner för att undvika sådana misstag, även om rutinerna inte  hade varit tillräckligt klara.

Domen mot konstruktören och Cremona omfattade även bilistens skador.

Övriga åtalade frikändes av tingsrätten. Domen har inte överklagats.

Hur olycksbalken kom till

Det var under 2007 som köpcentret bestämde om tillbyggnaden över Hanstavägen i Kista. Forsen Projekt AB blev projekteringsledare och hade samordningsansvaret för bygget. Ruukki Sverige AB fick i uppdrag att uppföra stålstommen med bjälklag efter en systemhandling som Ramböll hade upprättat. Ritningar och beräkningar gjordes av underentreprenören Cremona Construction Consult AB. Ruukki och Cremona hade ett långvarigt samarbete bakom sig och arbetade enligt gemensamma rutiner.

Konstruktören på Cremona hade en av delägarna som närmaste chef och hon var själv projektledare med en underställd byggnadsingenjör. Det var många förseningar i Kistaprojektet och arbetet blev mycket pressat. Konstruktören berättade i tingsrätten att hon arbetade i genomsnitt drygt 100 timmar övertid i månaden under första halvåret 2008.

I materialet Cremona hade fått från Ramböll var olycksbalken måttsatt till 25 mm men konstruktören var inte bunden av det måttet. Det var en skräddarsydd balk som var längre än vanligt. Fastän det inte var riktigt klart hur balken skulle dimensioneras var konstruktören tvungen att rita på den omgivande konstruktionen. För att kunna göra det i programmet Tekla måste man lägga in värden på balkar och pelare. Konstruktören och byggnadsingenjören kom överens om att bestämma balklivet till 7 mm i en provisorisk ritning – de tyckte att det måttet var så orimligt att alla måste förstå att det inte var ”på riktigt”. Men sedan fick konstruktören så mycket annat att göra att hon lade den ofullständiga ritningen åt sidan.

Så småningom skickade Cremona sammanlagt ca 800 tillverkningsritningar plus vissa delritningar till Ruukki i Finland. På Cremona hade de ett kontrollsystem för ritningar. Kontrollerna gjordes genom bockning enligt en checklista och signering samt datering. I Kistaprojektet var det byggnadsingenjören som gjorde ritningarna och den första kontrollen. Konstruktören kontrollerade ingenjörens ritningar en gång till. Provisoriska versioner av ritningar skulle märkas med ett kryss.

Kanske blev det så att den ofullständiga ritningen bockades av misstag i samband med att konstruktören skulle demonstrera hur en kontrollista fylldes i.

Ett par månader efter att den provisoriska ritningen upprättats fick konstruktören ett mejl från Ruukki i Finland. Det var en anställd hos leverantören som undrade över att det inte fanns någon ritning över olycksbalken. Konstruktören utgick ifrån att ritningen behövdes för produktionsplaneringen och skickade iväg den ofullständiga ritningen. Men hon skrev inte att det inte var en tillverkningsritning. Hon kunde inte föreställa sig att Ruukki skulle använda den som underlag för att tillverka en balk. Ritningen var oproportionerlig och det saknades vissa delar. Den var inte heller daterad, som den måste vara om det var en tillverkningsritning. Men den hade inte något kryss. Ännu något senare fick hon ett mejl om problem med svetsningen av olycksbalken, men det ringde ingen varningsklocka för henne då heller.

Ingen på Ruukki i Finland gjorde någon kontroll av konstruktionens kvalitet eller hållfasthet.

Den ofullständiga ritningen användes alltså som underlag när Ruukki tillverkade olycksbalken. När balken anlände till byggarbetsplatsen i Kista var det vissa som reagerade mot att den såg klen ut, men inte alla. Ingen undersökte om det var något fel på den, utan den sattes på plats över Hanstavägen. Utredningen av raset visade att olyckan berodde på att just den balken var alldeles för vek. Konstruktionen skulle förr eller senare ha kollapsat.

Efter olyckan ändrade Cremona sina rutiner så att egen- och sidomanskontrollerna skrivs på ett tydligare sätt. Företaget har bestämt att provisoriska ritningar alltid ska förses med ”påhittade” mått som är väl tilltagna.

De rättsliga följderna av raset

Åklagaren åtalade

  • konstruktören (Cremona)
  • konstruktörens chef (Cremona)
  • en arbetsledare (Ruukki)
  • samordnaren (Forsen)

Åklagaren yrkade företagsbot av

  • Cremona
  • Ruukki
  • Forsen

Den avlidne byggarbetarens familj begärde skadestånd av de skyldiga.

Tingsrättens dom

Konstruktörens ansvar

Konstruktören fungerade som projektledare och var ansvarig konstruktör. Alltså var hon skyldig att se till så att arbetsmiljön beaktades i arbetet med ritningar och beräkningar för bygget. Under arbetet med ritningarna begick konstruktören flera misstag.

  • Olycksbalken var speciell och krävde särskilda beräkningar. Det påhittade mått som hon använde för att komma vidare i ritningsarbetet var inte särskilt väl valt.
  • Hon borde ha markerat på ritningen att den inte var komplett.
  • Under arbetet hade det skett kontroller av ritningarna, men vad som kontrollerats och varför framgår inte riktigt av checklistor och avbockningar.
  • När ritningen över olycksbalken skickades till Finland borde konstruktören ha skrivit att det bara var en förhandskopia. Hon måste ha insett att risken var stor att ritningen skulle kunna användas för produktion – särskilt som detta bara var en av ca 800 ivägskickade ritningar av vilka alla andra var tillverkningsritningar.
  • Konstruktören borde ha förstått att något var på väg att gå fel när hon fick frågan om problemen med svetsningen av olycksbalken.

Det var självklart att olycksbalken förr eller senare skulle kollapsa. Lika självklart var det att en kollaps skulle medföra stora risker för svåra skador på folk på arbetsplatsen och runt omkring. Det var konstruktörens oaktsamhet som gjorde att en en arbetare dog och två andra människor fick svåra skador.

Konstruktören dömdes för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död och vållande till kroppsskada. Hennes straff bestämdes till villkorlig dom med ett kraftigt bötesstraff om 100 dagsböter, sammanlagt 15 000 kr. Riskerna på grund av hennes slarv var allvarliga, men det var förmildrande

  • att konstruktörens arbetssituation var mycket pressad och
  • att hon inte medvetet utsatt någon för risker.

Därför bedömdes brotten inte som grova. Men de är ändå så allvarliga att det inte räcker med bara böter.

Konstruktören döms också att betala 15 000 kr i skadestånd till var och en av den döde arbetarens hustru och två barn.

Konstruktören döms också att betala sammanlagt 280 000 kr av sin offentlige försvarares och målsägandebiträdenas arvoden.

Cremonas ansvar

Konstruktören hade ansvar för att kontrollera och utöva tillsyn över att regler, rutiner och säkerhetsföreskrifter följdes på företaget. Att hon inte uppfyllt det ansvaret räcker för att företaget ska kunna dömas att betala företagsbot.

Företaget hade interna kvalitetsrutiner och en kvalitetsplan för Kistaprojektet. De var godtagbara, men arbetet med olycksbalken visade att det fanns vissa brister i kontrollrutinerna. Cremona hade inte gjort vad som kunde krävas för att undvika olyckan och förebygga brottet. Därför ska företaget betala företagsbot, men inte med så högt belopp som åklagaren yrkat.

Brotten hade inneburit allvarliga skador, men misstaget var en engångsföreteelse. Företagsledningen hade inte känt till eller godkänt konstruktörens slarv med ritningen till olycksbalken. Istället för minst fem miljoner kr i företagsbot, som åklagaren yrkat, blir boten 1,5 miljoner kronor.

Övriga åtalades ansvar

Tingsrätten frikände konstruktörens chef, arbetsledaren och samordnaren. Dessa dömdes alltså inte till några straff och de behövde inte betala något skadestånd.

Konstruktörens chef var projektsamordnare. Hans uppgift var att fördela resurser inom projektet och han hade inget ansvar för egenkontroll eller sidomanskontroll, varken i projektet eller i förhållande till konstruktören. Eftersom han inte hade något sådant ansvar kan han inte straffas för arbetsmiljöbrott.

Arbetsledaren ansågs vara arbetsledare och arbetsmiljöansvarig även för de inhyrda arbetarna som föll i raset. Han kunde inte lastas för att han inte upptäckt att olycksbalken var för klen, men han borde ha sett till att arbetarna hade personlig skyddsutrustning. Däremot finns det troligen ingen skyddsutrustning som hade kunnat rädda arbetarna från raset – åtminstone ingen som rent praktiskt hade gått att använda. Det var alltså inte bristen på skyddsutrustning som orsakade en arbetares död och en arbetares och den förbipasserande bilistens skador. Därför straffas inte arbetsledaren. Hans arbetsgivare Ruukki slipper betala företagsbot.

Samordnaren hade sett till att det hade upprättats en arbetsmiljöplan med entreprenörernas riskinventeringar som bilagor. Han hade också gjort en trafikanordningsplan och efter ganska mycket besvär lyckats få kontakt med kommunens trafikkontor för att få den godkänd. Planen underkändes först, men godtogs senare vid ett möte med trafikkontoret. Något skriftligt godkännande blev det dock aldrig. Det fanns vissa brister i både arbetsmiljöplanen och trafikanordningsplanen. Men raset och skadorna hade inte kunnat undvikas om planerna varit korrekt upprättade. Därför straffas inte samordnaren. Hans arbetsgivare Forsen slipper betala företagsbot.

Källor: 

Solna tingsrätts dom 2010-01-15, mål B 7473-08 
3 kap 7 § 1 st och 10 § brottsbalken, 3 kap 8 § 1 st och 10 § brottsbalken, 36 kap 7 § brottsbalken, 
3 kap 2 § 1 st, 3 kap 2a §, 3 §, 7 § och 12 § 2 st arbetsmiljölagen (1977:1160), 
3 kap 14 § arbetsmiljölagen i äldre lydelse, 
4 §, 8 §, 11 §, 19 §, 45 §, 48 §, 51 §, 57-60 §§, 66-67 och 71 §§ av Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1999:3) Byggnads- och anläggningsarbete, samt 
7-8 och 10 §§ av AFS 2001:1 Om systematiskt arbetsmiljöarbete 
5 kap. 2 § 1 st 3 p skadeståndslagen

För att vi ska kunna besvara dina kommentarer behöver du uppge en e-postadress. Har du en sakfråga hänvisar vi till vårt kontaktformulär.

Kontaktformulär

Senast uppdaterad 2015-07-10