Det vi uppfattar som ljud är tryckvariationer i luften, vilka sätter trumhinnan i svängningar. Från trumhinnan överförs ljudet via hörselbenen till hörselsnäckan där det omvandlas till elektriska signaler som går vidare till hjärnan. Örat kan hantera ljudtryck inom ett mycket stort område. För att täcka in örats stora arbetsområde används en speciell skala för att beskriva hur starkt ljudet är. Resultatet – ljudtrycksnivån - anges då i decibel (dB).

På grund av den speciella skalan gäller att två lika starka ljudkällor ger 3 dB högre ljudtrycksnivå än enbart den ena källan. Tio lika starka ljudkällor ger 10 dB högre nivå och hundra lika starka ljudkällor 20 dB högre nivå.

Människans öra är olika känsligt för olika frekvenser. Mätinstrumentet (ljudnivåmätaren) som används när man mäter buller är konstruerat för att ta hänsyn till detta. Mätresultatet brukar då anges som ljudnivå i dB(A) och i vissa fall som ljudnivå i dB(C). I de flesta miljöer varierar ljudets nivå under den tid man vistas där. För att ta hänsyn till detta använder man en form av genomsnittlig ljudnivå, så kallad ekvivalent ljudnivå, för en viss given tidsperiod t.ex. en åttatimmars arbetsdag.

Se bullertermometer